1 September, 2009
IMFs centralkommitté antog under sitt möte år 2003 en politik enligt vilken en rättvis och hållbar tillväxt måste bygga på följande fyra grundpelare:
•· arbetsplatser och köpkraft.
•· reglering av kapitalrörelser, inklusive en Tobinskatt.
•· Skuldavskrivning.
•· reformer av Världshandelsorganisationen och de internationella finansinstitutionerna.
Idag är dessa mer än någonsin oundgängliga komponenter i ett utvecklingsprogram som bygger på social rättvisa, en adekvat strategi för fattigdomsbekämpning, rättvisa internationella regler för handel och investeringar, och ett effektivt multilateralt system. Det är vad IMF kommer att fortsätta att verka för tillsammans med medlemsförbunden, andra internationella fackliga organisationer och likasinnade sociala och politiska organisationer.
Det måste erkännas att den internationella fackföreningsrörelsen inte har uppnått mycket sedan vår förra kongress när det gäller demokratisk styrning i världen, respekt för arbetstagarnas och de mänskliga rättigheterna, kamp mot fattigdom och kamp mot exploatering av arbetstagarna. Detta gäller i synnerhet förhandlingar om den internationella handeln: regeringarna tar ingen hänsyn till arbetstagarna, och det man säger om sysselsättnings- och utvecklingsfrågorna är endast tomma ord.
Även om fackföreningarna genom sina gemensamma internationella ansträngningar har uppnått vissa framsteg, som att sociala normer införts i principerna för Världsbankens internationella finansieringsbolag, är det svårt att se några konkreta positiva effekter av det. I praktiken fortsätter Internationella valutafonden att verka för avregleringar som undergräver arbetstagarnas rättigheter. Internationella Metallfederationen upprepar med kraft det fackliga kravet att arbetstagarnas grundläggande rättigheter måste införas i bilaterala och multilaterala handelsavtal. Även det är dock inte tillräckligt. Det krävs också fungerande mekanismer för att genomdriva dem, och som tar hänsyn till den särskilda situationen i enskilda länder, där arbetstagarnas rätt att organisera sig och förhandla kollektivt har ett för svagt juridiskt skydd.
Att öppna marknaderna bör vara ett instrument för att stödja en hållbar utveckling. För att en öppning av marknaderna skall göra det krävs det nödvändigtvis en politik som främjar sysselsättning. I själva verket saknas fortfarande den grundläggande kopplingen mellan en öppning av marknaderna och en hållbar utveckling. Denna koppling består av arbetstillfällen. Bra jobb för alla, och en rättvis fördelning av välståndet till arbetstagarna som skapar det.
I sitt arbete om handeln kommer IMF, i samarbete med medlemsförbunden, att inrikta sig på sysselsättning och ekonomisk utveckling, och sträva efter rättvisa genom att ta hänsyn till möjliga intressekonflikter mellan arbetstagare som kan orsakas av att man öppnar marknader. Att generera sysselsättning av kvalitet, för att skapa välstånd, omfördela inkomsterna och minska klyftorna är ett mål som är lika viktigt i i-länderna som i u-länderna. IMF kommer att samordna medlemsförbundens ansträngningar för att göra detta till en prioritet för alla regeringars handelspolitik. Den hållbara utveckling som vi står för kan inte ske på andras bekostnad, och vi kommer att kämpa för balanserade lösningar som inte är till skada för svagare parter. IMFs uppgift är att genom sin arbetsgrupp om handel, sysselsättning och utveckling, utveckla en solidaritetsstrategi som kan hjälpa till att harmonisera legitima intressen för arbetstagare i nord och i syd. IMF kommer att fortsätta att främja en öppen debatt bland medlemsförbunden om problem med en liberalisering av handeln som kan komma att få negativa följder för sysselsättningen och för rättigheterna i vissa länder, samtidigt som sysselsättningen skyddas i andra.
Regeringarna måste ta upp utvecklingsfrågor och frågan om förpliktelser att respektera ILOs arbetsnormer i handelssamtalen. De måste uttryckligen ta hänsyn till de förväntade sysselsättningseffekterna av en liberalisering av handeln. Tillsammans med medlemsförbunden kommer IMF att fortsätta att kräva att regeringarna gör seriösa utvärderingar av hur många nya jobb som genereras av att man öppnar marknader och av nya avtal om utländska direktinvesteringar. Detta är nödvändigt för att undvika ogrundade eller missvisande utvärderingar av effekterna av en ökad handel.
IMF kommer att i nära samarbete med andra globala fack, IFS och TUAC, att verka för att förmå internationella institutioner att anta ett demokratiskt system av ömsesidigt överenskomna regler som på ett rättvist sätt tar hänsyn till olika länders olika behov och villkor, och till olika gruppers olika behov och villkor inom enskilda länder. Avsaknaden av ett verkligt utvecklingsprogram har omöjliggjort alla framsteg under Doha-förhandlingsomgången, medan bilaterala frihandelsavtal alltmer främjar företagens och deras allierades intressen på bekostnad av arbetstagarna och medborgarna. Sedan den senaste IMF-kongressen har en del av de föreslagna avtalen framgångsrikt motarbetats, och ofta har fackföreningar lett motståndet. Dessa strider är viktiga exempel på enhet och solidaritet mellan arbetstagare i olika regioner, och IMF kan utforma framtida aktioner efter dem.
Hållbar utveckling bör vara ett centralt mål i u-ländernas strategier för att locka till sig utländska investeringar. Det bör också utgöra en framgångsmätare, vid sidan av mätetal som visar om man har genererat sysselsättning av kvalitet och ett rättvist system för socialskydd. IMF kommer att samordna gemensamma aktioner och främja solidaritet mellan medlemsförbunden i i- och u-länder för att förhindra att det upprättas särskilda ekonomiska zoner i vilka förmånerna som tillerkänns de transnationella företagen innebär att man undertrycker grundläggande mänskliga och fackliga rättigheter, och gör arbetstagarnas levnads- och arbetsförhållanden extremt otrygga.
IMF kommer att ha ett nära samarbete med andra globala fack, TUAC, IFS och andra likasinnade sociala rörelser för att verka för att:
•· öppenhet om transaktioner, ett förstärkt bevakningssystem och reglering av skuldsättning blir de inledande stegen i en reglering av den globala finansmarknaden;
•· hållbar utveckling introduceras i avtal om handel och investeringar, tillgången till marknader görs rättvis och balanserad, och genomsynliga övervakningsmekanismer införs för redan undertecknade avtal;
•· följd- och hållbarhetsstudier om möjliga handelsavtals sociala och ekonomiska utvecklingseffekter genomförs innan förhandlingarna slutförs;
•· regeringarna tar hänsyn till sysselsättningseffekter av en liberalisering av handeln under förhandlingar om multilaterala och bilaterala handelsavtal, och bedömer dessa under medverkan av fackföreningarna;
•· universell respekt för arbetstagarnas och de fackliga rättigheterna, såsom de beskrivs i 1998 års ILO-deklaration, införs i alla bilaterala och multilaterala avtal om handel och investeringar, tillsammans med effektiva mekanismer för att genomdriva dem.
IMF och medlemsförbunden kommer att samarbeta för att:
•· förena metallarbetarna på det regionala och internationella planet i sökandet efter rättvisa lösningar på intressekonflikter i samband med en liberalisering av handeln som riskerar att drabba svagare parter;
•· bygga upp solidariteten mellan medlemsförbund för att bemöta möjliga negativa sysselsättningseffekter i både i- och u-länder av att marknader öppnas;
•· kritisera och ifrågasätta regeringarnas motstånd mot att på ett genomsynligt sätt tillsammans med arbetsmarknadens parter bedöma de möjliga sysselsättningseffekterna av handelsavtal;
•· främja informationskampanjer och medvetandegörande kampanjer bland arbetstagarna och medborgarna om de ekonomiska fördelar som företagen, liksom länderna i vilka de bedriver sin verksamhet, kan dra av att arbetstagarnas grundläggande rättigheter respekteras överallt.
IMF kommer att bistå medlemsförbunden i deras arbete med att:
•· bevaka vad frihandelsavtal får för följder för sysselsättningen och arbetsförhållanden i metallindustrierna;
•· i samarbete med respektive nationell facklig huvudorganisation, likasinnade politiska partier och folkrörelser, mobilisera medlemmarna till kamp mot föreslagna frihandelsavtal som skulle undergräva den ekonomiska utvecklingen, arbetstagarnas rättigheter, bra arbetstillfällen och offentlig service för arbetande familjer;
•· bekämpa utbredningen av otrygga arbetsförhållanden som orsakas av utländska investeringar.