31 August, 2009
Arbetstagarnas universella och fundamentala rätt att bilda och ansluta sig till oberoende fackföreningar och att förhandla kollektivt med sina arbetsgivare är basen för den fackliga organisationen. IMF har alltid gett kampen mot ett förtryck av fackföreningar och mot kränkningar av arbetstagarnas och de mänskliga rättigheterna högsta prioritet. Bindande mellanstatliga regler för att genomföra de centrala arbetsnormerna förblir ett grundläggande krav för IMF. ILOs centrala arbetsnormer måste inlemmas både i Världshandelsorganisationens avtal och i bi- och multilaterala handels- och investeringsavtal. För att bevaka ILO-normerna i Världshandelsorganisationens avtal måste ILOs existerande bevakningsmekanismer förstärkas och utvidgas, såsom man har krävt i 2008 års ILO-deklaration om social rättvisa i en globaliserad värld. Det är statssamfundet och de nationella regeringarna som har huvudansvaret för att vi äntligen inför bindande regler, som kan stödjas med sanktioner, för att genomdriva en social dimension i globaliseringen. Förutom de centrala arbetsnormerna och andra ILO-konventioner, som endast innebär ett minimiskydd, kan frivilliga förpliktelser för företagen, som internationella ramavtal, ge arbetstagarna ett skydd. Dessa frivilliga överenskommelser kan dock endast komplettera statliga regler, aldrig ersätta dem. Detta kommer att kräva större ansträngningar av IMF och medlemsförbunden, liksom av andra globala fackliga organisationer, IFS och TUAC. Vi måste bli mer synliga, i synnerhet i vårt stöd för fackföreningsmedlemmar som riskerar hot, överfall, kidnappning, fängslanden och till och med att mördas.
Det är statssamfundet och de nationella regeringarna som har huvudansvaret för att vi äntligen inför bindande regler, som kan stödjas med sanktioner, för att genomdriva en social dimension i globaliseringen. Förutom de centrala arbetsnormerna och andra ILO-konventioner, som endast innebär ett minimiskydd, kan frivilliga förpliktelser för företagen, som internationella ramavtal, ge arbetstagarna ett skydd. Dessa frivilliga överenskommelser kan dock endast komplettera statliga regler, aldrig ersätta dem.
I denna globaliseringens era har inte bara möjligheterna till internationella sympatiaktioner ökat, deras roll i kampen för att främja de fackliga rättigheterna har blivit mycket mer avgörande. Sympatiåtgärder är bara så kraftiga som den kollektiva styrkan som står bakom dem. För att de skall vara effektiva krävs det en tvåuddad strategi. Å ena sidan måste det sättas press på regeringar som systematiskt bryter mot de fackliga och mänskliga rättigheterna. Å andra sidan måste det vidtas åtgärder mot företagens antifackliga beteenden. Därför är det särskilt viktigt att sätta press på arbetsgivarna längs företagens leveranskedjor.
Arbetsgivare får inte tillåtas profitera på arbetslagar som gör dem immuna för åtal för brott mot grundläggande rättigheter såsom är fallet i Sydkorea, där straffrätten också gör det möjligt för företagen att stämma fackföreningarna och se till att fackliga ledare fängslas för att ha "hindrat affärsverksamhet". Sådana situationer kräver noggrant utformade motåtgärder som bygger på ett systematiskt och nära samarbete mellan IMF, medlemsförbunden, de andra globala facken, TUAC och IFS. Det viktigaste är dock en internationell arbetarsolidaritet med en starkt engagerad organisation på det lokala planet. Utan det kan inga internationella sympatiåtgärder fungera.
IMF och medlemsförbunden måste göra mer än enbart samordna sin verksamhet. IMF måste främja och leda kampanjer för att svara på transnationella företags kränkningar av arbetstagarnas rättigheter, eller kränkningar av rättigheterna i vissa länder eller regioner. För att det skall bli möjligt måste medlemsförbunden engagera sig för att mobilisera medlemmarna, och kunna genomföra gemensamma strategier som är anpassade till respektive land. Det innebär också att sörja för ett informationsflöde till medlemmarna för att stödja deras mobiliseringsansträngningar. Vi kan endast svara på kränkningar av de fackliga rättigheterna så fort de inträffar om vi har ett fungerande system, och stöd av informerade medlemmar.
IMF kommer att samarbeta med medlemsförbunden och andra globala fack, TUAC, IFS och icke-statliga organisationer (NGO) för att:
•· genomdriva ett skydd av arbetstagarnas och de fackliga rättigheterna med hjälp av internationella ramavtal, OECDs riktlinjer, ILOs konventioner och handelsavtal som innehåller ILOs centrala arbetsnormer och sociala miniminormer, liksom sanktioner i fall parter bryter mot bestämmelser, för att komplettera mobiliseringsarbetet ute på fältet;
•· utveckla strategier och främja gemensamma aktioner för att uppnå bindande mellanstatliga regler för att genomdriva sociala miniminormer; det kommer att omfatta mobiliseringsarbete och ytterligare ansträngningar på det internationella och nationella planet för att främja allmän respekt för ILOs centrala konventioner i lag och praxis;
•· peka ut regeringar och företag som exploaterar arbetstagarna och kränker fackliga rättigheter, och utveckla frågespecifika solidaritetsaktioner för att bekämpa otryggt arbete, utkontraktering, dubbla lönesystem och lagstiftningsinitiativ som syftar till att undergräva arbetstagarnas rättigheter;
•· sprida information om kränkningar av fackliga rättigheter snabbt och effektivt genom ett system för snabbinsatser;
•· bilda lokala, regionala och internationella solidaritetsnätverk;
•· upprätta en solidaritetsavdelning på IMFs webbplats som skall fungera som resurs under solidaritetsaktioner och tjäna till information, med riktlinjer för klagomål till ILO, kampanjnyheter och annat material;
•· ge medlemsförbund och partner information om aktioner, resultat, utvärderingar av framsteg och strategier för det framtida arbetet för att främja de fackliga rättigheterna.
IMF kommer att hjälpa medlemsförbunden att sörja för:
•· en snabb respons på transnationella företags attacker mot arbetstagarnas rättigheter, med hjälp av information och genom att mobilisera anställda i företaget i alla länder där det bedriver verksamhet, och enade motåtgärder, jämte samarbete bland IMF-förbunden i dessa länder.
IMF-förbund kommer att:
•· mobilisera sina medlemmar till stöd för fackföreningar som kämpar mot företagssponsrade personalföreningar, antifackliga lagar och taktiker för att krossa facket, och som är involverade i arbetskonflikter;
•· sörja för att IMFs system för snabbinsatser omedelbart informeras om kränkningar av de fackliga rättigheterna, och för snabba uppdateringar om utvecklingen och om lokala aktioner;
•· engagera sig för en aktiv medverkan i kampanjer som IMF utarbetar, och i gemensamma aktioner med andra nationella fackförbund och andra likasinnade sociala aktörer;
•· inlemma frågor som rör de fackliga rättigheterna i utbildningsmaterial för att solidaritetsarbetet och medvetenheten om de fackliga rättigheterna skall nå ut till verkstadsgolven;
•· publicera information om kränkningar av de fackliga rättigheterna, om solidaritetsansträngningar och om internationella aktioner;
•· sörja för att inga förmåner som garanteras anställda i ett transnationellt företag i ett land bygger på att de anställdas rättigheter i företaget angrips i ett annat land.