31 August, 2009
Mot bakgrund av de enorma utmaningar som arbetande människor står inför i dagens globaliserade ekonomi förblir organisering en grundläggande uppgift för alla fackliga organisationer. Organiseringssatsningarna bör genomföras av IMF-förbunden själva.
Övergången från trygga till otrygga anställningsformer, angreppen mot de fackliga rättigheterna och fragmenteringen av kollektivavtalssystemen har allvarligt undergrävt vår förmåga att organisera och effektivt representera arbetstagarnas intressen. Dessutom har de strukturella förändringarna på arbetsmarknaden, i synnerhet i i-länderna, lett till en nedgång i andelen arbetare, som av tradition är väl organiserade, och en ökning av andelen högt kvalificerade arbetstagare och tjänstemän. Fackföreningarna har funnit det svårare att organisera dessa arbetstagare.
För att förverkliga och försvara metallarbetarnas rättigheter behöver vi starka nationella fackförbund i alla länder. Ett av IMFs centrala mål är därför att uppmuntra arbetstagare att bygga upp självständiga, demokratiska och representativa nationella förbund som är oberoende av arbetsgivare, politiska partier och regeringar. Det innebär också att vi måste övervinna svagheter i befintliga fackförbund, och när det behövs, att vi bygger upp nya fackförbund som kan tackla dagens utmaningar.
Det handlar dock inte bara om vad fackföreningarna gör. I vissa länder, som Vitryssland, Colombia, Thailand och Filippinerna, verkar regeringarna och arbetsgivarna aktivt för att eliminera fackliga strukturer, mörda och skrämma aktivister, alternativt för att fragmentera de fackliga strukturerna, och uppmuntrar fackföreningarna att organisera sig på företagsnivå, något som allvarligt minskar möjligheterna att uppnå facklig styrka. Alla arbetstagare, oavsett ställning, måste ha rätt att organisera sig. IMF och medlemsförbunden måste kämpa för en lagstiftning som gör det möjligt för arbetstagarna att själva bestämma om sina representativa strukturer, och kommer att pressa företagen att alltid respektera arbetstagarnas beslut istället för att gömma sig bakom nationella lagar, när dessa inte motsvarar internationellt erkända fackliga rättigheter.
IMF-förbund kommer att:
•· prioritera organiseringsarbetet som det centrala medlet för att bygga upp fackets styrka på det nationella planet;
•· tillämpa organiseringsstrategier på branschnivå och i viktiga transnationella företag;
•· ge ett praktiskt solidariskt stöd till fackföreningar överallt som försöker att organisera arbetstagare, i synnerhet längs de transnationella företagens leveranskedjor, inklusive i förbundets eget land;
•· kämpa för att undanröja lagliga hinder mot att arbetstagare med otrygga anställningar ansluter sig till nationella fackförbund;
•· intensifiera organiseringen av tjänstemän, som står för en växande del av arbetskraften, för att bygga upp solidariteten och förhandlingsstyrkan;
•· verka för att undanröja lagliga hinder mot tjänstemäns rätt att organisera sig.
För att bistå medlemsförbunden i organiseringsarbetet kommer IMF att:
•· hjälpa fackförbunden att utveckla egna organiseringskampanjer och ‑strategier, i synnerhet för att organisera kvinnor, migranter, unga arbetstagare och arbetstagare med otrygga anställningar;
•· förstärka sina ansträngningar för att öka medvetenheten om vikten av att organisera tjänstemän i alla regioner, främja informations- och erfarenhetsutbytet om organiseringsverktyg och organiseringspolitik, och tackla ämnen av särskild vikt för tjänstemän;
•· kartlägga och utveckla fackliga organiseringsmöjligheter med medlemsförbunden, särskilt när de transnationella företagens investeringar skapar nya eller växande koncentrationer av arbetstagare; IMFs exekutivkommitté kommer efter att ha informerats av regionerna att välja ut länder som detta arbete skall inriktas på, inklusive länder som Kina, där IMF för närvarande inte har några medlemsförbund;
•· använda sig av internationella ramavtal eller andra verktyg för att utveckla gränsöverskridande organiseringskampanjer;
•· samordna organiseringsverksamheter:
•· i hela leveranskedjor, genom att inrikta sig på uppdragstagare och arbetstagare i olika former av otrygga anställningsförhållanden;
•· i exportfrizoner, där arbetstagarnas rättigheter ignoreras och arbetstagarna exploateras;
•· närhelst organiseringskampanjer i flera företag eller på flera anläggningar kan samordnas;
•· tillhandahålla forum för informations- och erfarenhetsutbyte;
•· erbjuda utbildning i frågor som rör organisering och att behålla medlemmar;
•· stödja nationella ansträngningar för att få till stånd lagändringar för att skydda rätten att organisera sig och förhandla kollektivt, i samarbete med andra globala fackliga organisationer (GUF), Internationella fackliga samorganisationen (IFS), den fackliga rådgivande kommittén i OECD (TUAC) och ILO.
IMF kommer att stödja fackförbund som:
•· arbetar med verksamheter som skall leda till att de blir självförsörjande;
•· har fastställt sina egna prioriteter och behov;
•· arbetar i enlighet med IMFs handlingsprogram;
•· bygger upp fackliga strukturer som motsvarar arbetstagarnas behov på det lokala och internationella planet, och i vilka det ingår kvinnor på alla nivåer;
•· kan organisera verksamheter med IMFs tillämpliga regionkontor, eller är beredda att ha ett nära samarbete med dem;
•· bygger upp fackliga strukturer som är demokratiska och oberoende av politiska partier och arbetsgivare;
•· är beredda att samarbeta med andra IMF-förbund på det lokala, nationella och internationella planet;
•· är konfronterade med och bekämpar förtryckarregimer.